En fjäril har lyft sina vingar, och flugit iväg

Idag på eftermiddagsfikat kom jag på att jag inte hade läst tidningen. Jag hade tänkt strunta i det, men kände ändå att jag ville kolla in familjesidorna då jag brukar kolla bröllop, förlovningar, födda och även döda.

När jag idag kom till dödsannonserna sköljde obehagskänslorna över mig. Ett namn jag kände igen. Nej! Kan det verkligen vara? Jag läste annonsen om och om igen. Jag kände igen alla namnen i dödsannonsen. Ingen tveksamhet. 28-åriga M är död. Han skulle ha fyllt 29 i år. Det gick ilningar i min kropp. Jag fick nästan svårt att andas.

Jag blev helt tagen trots att jag varken träffat M eller hans familj på många år. Men de band vi skapade i barndomen/tonåren sitter djupt. Jag kände genast att jag ville skriva ett brev till M´s familj vilket jag också gjorde. Jag grät när jag skrev det. Och minnena vällde fram.

Vi växte upp som grannar. Jag umgicks ”jämt” med M och hans familj. Eftersom M var fem Ã¥r yngre än jag, sÃ¥ har jag t.o.m suttit barnvakt Ã¥t honom. När jag var 13 var han 8. DÃ¥ hade han precis fÃ¥tt en bror och det var väl egentligen honom jag satt barnvakt Ã¥t, men även 8-Ã¥ringen behövde ju lite tillsyn.

M blev sjuk i cancer när han var i tonÃ¥ren. Efter mÃ¥nga Ã¥r av cellgifter, sondmatning, orkeslöshet mm sÃ¥ blev han friskförklarad. Tyvärr kom sjukdomen tillbaka. Eftersom jag inte haft kontakt med familjen pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r sÃ¥ hade jag ingen aning om hur det stod till med M. Men för ett tag sen berättade mamma att hon sett M i rullstol, och dÃ¥ förstod jag att han nog fortfarande var sjuk…

I dödsannonsen stod en vers, ungefär så här: sörj ej över att jag är borta, från lidande och smärta, utan gläds åt den tid vi fått vara tillsammans, friska och lyckliga. Jag väljer att minnas den blonda killen som alltid hade ett leende på läpparna och glimten i ögat.

Kära M, sov gott.

Om Nouvelle

Nouvelle är... - Kvinna - Född 1973 - Sambo med T - Mamma till E - Boendes i ett parhus - Hundägare - Förälskad i sitt fritidshus
Det här inlägget postades i Det dagliga livet. Bokmärk permalänken.

18 svar på En fjäril har lyft sina vingar, och flugit iväg

  1. Cissi skriver:

    Äh fy… blir ju tÃ¥rögd bara av att läsa om att du har läst…..
    Kram Cissi

  2. Caroline skriver:

    Jädra sjukdom.

    Det är så svårt att acceptera att något får äta upp människor som ler, som ger, som vill fortsätta.

  3. Finna skriver:

    Jag ryser… sÃ¥ orättvist! Kram pÃ¥ dig!

  4. Helena skriver:

    Den där sjukdomen. Jag skulle bara vilja ta bort den. Det är så många som lider och sörjer. Den är hemsk.

    Jag tycker det var fantastiskt av dig att skriva ett brev till familjen. Det kommer att betyda mycket för dom. Det gör det för dig också. Pennan är stark.

    Skickar en stor kram med tröst. Det är hårt att se en så ung person försvinna även om man inte träffats på länge. Livet är inte rättvist.

  5. Annika skriver:

    Livet är orättvist. Verkligen.

    Angående sängstommen, så kommer det nog bild torsdag kväll. Är i gbg ett par dagar och hälsar på min mormor.

  6. vickan skriver:

    Åh fy så hemskt!!! Ingen borde få ryckas i förtid så där!!! =(

    Stor kram

  7. Molly skriver:

    Oavsett hur förberedd man är på att människan skall dö, så är man aldrig tillräckligt beredd.

    Jag tänker på dig i massor!

    *kramar*

  8. Marie skriver:

    Fint av dig att skriva till familjen, jag kan tro att dina ord värmer och berör! Det är svårt och orättvist när något måste drabbas av sjukdom och ryckas bort i förtid. Det enda man kan trösta sig med att M slipper lida mer efter många års kämpande.

    Tänker på dig.
    kram

  9. Sanna skriver:

    Livet är fruktansvärt orättvist. Många kramar till dig

  10. Camilla K skriver:

    Hej…tack för att jag fick tillträde även hit!
    SÃ¥ nu har bÃ¥de du och jag förlorat var sin 28Ã¥rig M i just cancer…det är förjäkligt! Som jag skrev sÃ¥ har jag aldrig nÃ¥gonsin varit pÃ¥ en sÃ¥ jobbig, men fin, begravning som den jag var pÃ¥ i torsdags*ärligt talat minns jag inte ens min egen pappas begravning som sååå jobbig!*
    Imorgon ska min väninnas lilla 5mÃ¥naders barnbarn begravas. Just nu är det sÃ¥ mycket sorg och elände runt omkring oss att jag knappt stÃ¥r ut…

    Hoppas ni har det bra iaf. Ser fram emot att få följa er flytt och framför allt att sedan se hur du inreder ert nya hus!
    Kramar från Camilla

  11. B-M skriver:

    Ã…hh, va sorgligt…

  12. Elin skriver:

    Åh, så hemskt och jobbigt vännen!
    *Kramar om länge*

  13. Maria skriver:

    Fy så hemskt.
    kramar

    Tack för det lilla spÃ¥ret som jag självklart följde hit 😉

  14. Susanne skriver:

    Usch… Hemskt! Det är sÃ¥ orättvist!!!

  15. Lina skriver:

    Det är så hemskt och jobbigt när någon rycks bort så där mitt i livet. *tårar*

  16. Cissi skriver:

    Jag är hemma i morgon ocksÃ¥. Ring mig du om du har en stund över! Ã… angÃ¥ende ”efter helgen”…. här bjuds det pÃ¥ GI frukost…. ägg, ägg och mera ägg…. *haha* Äh skämt och sido, det är väl jätte bra om du tar tag i det, DU vet ju att du kan!! Ã… pÃ¥ lördag har jag tänkt och synda, dricka alkohol och leva loppan!

    Syns snart!

  17. Milo skriver:

    Fy fan vad jag hatar den jävla sjukdomen! Så lömsk! Så oberäknelig! =(
    *kramar om dig*

  18. Sara skriver:

    Är verkligen ledsen för din och även hans familjs skull… Vet precis hur oerhört orättvist livet känns vid tillfällen som dessa…
    Skickar en massa kramar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *