Julafton

Så blev det julafton även i år. Inte för att jag har längtat så där speciellt mycket som man gjorde när man var liten men julafton är ju ändå lite speciell.

Jag vaknade hemma hos mamma och pappa vid 9-tiden. Gick upp och duschade och gjorde mig iordning. Sedan klädde vi granen.

Framåt 11-tiden kom min bror Tommy så vi satt och pratade lite vid köksbordet. Eftersom hunden Fannie inte skulle följa med bort till farmor och farfar för att fira jul så fick hon sin julklapp redan nu. Jag hade slagit in ett par grisöron med papper, snöre, etikett och allt. Hon sniffade på paketet och upptäckte genast att det var något gott som dolde sig bakom pappret. Hon greppade paketet och bar iväg det till sin korg, ja där känner hon sig trygg. Oj vad hon slet och rev i pappret med tänderna! Hon fick upp paketet och det hade jag inte trott att den 12 åriga damen skulle klara. Jag trodde jag skulle bli tvungen att göra ett litet hål i paketet eller så. Men inte då! Sen smaskade hon glatt på grisöronen. Favoritgodis!

Jag klädde om och sminkade mig och strax före 13 gick vi iväg hem till farmor och farfar. De bor bara 150 meter från mamma och pappa så det är nära och bra. Slapp vi gå ute i kylan så länge, för hu vad kallt det var! -15º tror jag det var. Pratade förresten med Torgny i Umeå tidigare på förmiddagen och de hade ca -20º.

Hemma hos farmor väntade även familjen Pettersson som består av pappas morbror Roland, pappas kusiner Malin och Melker samt Melkers sambo Anna och deras 8½ månader gamla dotter Tuva. Den som saknades i år var Gun-Britt, Malin och Melkers mamma. Som jag har berättat tidigare så var det hennes begravning jag ledsamt nog närvarade i början av juni. Hon dog av hjärntumör. Kändes ledsamt att inte hon var med för hon har ju liksom alltid funnits där tidigare. Jag har funderat länge på hur denna julafton skulle bli. Första julen utan Gun-Britt. Skulle vi prata om det? Skulle vi gråta över att hon inte var där? Det blev inte så. Visst nämnde vi Gun-Britt, givetvis! Vi tittade även på kort tagna på tidigare julaftnar där Gun-Britt var med. Men i år hade vi en ny liten varelse som stod i centrum, och det kändes skönt på något sätt. Det blev ingen konstig stämning som det kanske kunde ha blivit annars. Den nya lilla varelsen var Tuva, Gun-Britts barnbarn. Vilken gó unge!! Hon var glad och skrattade precis hela tiden. Hela dagen!! Helt otroligt! Ett sådant glatt och härligt barn vill jag också ha om jag får något! Hon charmade alla. Hon behövde bara vinka lite och flina upp sig och då smälte alla som smör i solsken. Helt underbar! Jag kan inte i ord beskriva hur förtjust jag blev i detta härliga barn!

Vid 13.30 stod julmaten på bordet. Åh så gott det var! Men jag åt inte så där förskräckligt mycket, för det känns inget vidare att äta så där mycket så att magen riktigt putar ut. Då mår man ju nästan illa och det är ju ingen höjdare precis. Så jag åt lagom mycket och mådde därmed bra efteråt!

När vi hade ätit klart var det strax dags för Kalle Anka på TV. Självklart bänkade vi oss. Ingen julafton utan Kalle Anka, så är det bara!

När Kalle Anka var slut hade jag ändå missat ganska mycket för jag satt med Tuva i knät och hade liksom lite svårt för att koncentrera mig på TV:n med en sån bedårande unge i famnen!!

Vid 16-tiden var det dags för kaffe och julkakor. JodÃ¥ det smakade gott! Och efter det var det dags för den där stunden dÃ¥ nÃ¥gon i familjen gÃ¥r och köper tidningen och vilken osis, just i denna stund kommer tomten! Eller ja, det var mÃ¥nga Ã¥r sen nÃ¥gon i vÃ¥r familj gick och köpte tidningen eftersom det var längesen ”vi barn” (jag 29, min bror 34, Melker 37, Malin 39) trodde pÃ¥ tomten. Tänk vá, att vi barn har blivit sÃ¥ gamla och det är först i Ã¥r som det kom ett nytt barn i familjen! Och hon är ju sÃ¥ pass liten (8½ mÃ¥nad) sÃ¥ det var ingen idé att ha nÃ¥gon tomte för hennes skull.

Jag och Melker läste upp och delade ut alla julklappar. Sedan var det dags att öppna alla julklapparna och i vår familj tar vi ganska god tid på oss att öppna. Vi öppnar nämligen en och en och då sitter alla andra och tittar på just den som öppnar. På så sätt ser man vad alla får och det är trevligt tycker jag. Då blir det inte att man bara sliter upp sina julklappar och vips så var det över. Vi brukar gå i den ordningen att antingen äldst eller yngst börjar öppna och sedan tar man varannan i åldersordningen. I år fick den yngsta börja och hör och häpna det var alltså inte jag i år!! Det tog nästan 30 år innan det kom någon annan som tog över den posten! Lilla Tuva, med hjälp av mamma Anna, fick öppna sina klappar först. Av Tommy och mig fick hon en jättesöt pyjamas som verkade falla alla i smaken. Roligt! Efter Tuva var det farmors tur eftersom hon är äldst. Sedan blev det min tur som näst yngst och så vidare. 

Jag fick många fina paket. Jag har nog varit rätt snäll i år ändå ;). Bland annat så fick jag en glasskål från Orrefors, en fin glasskulptur av Bertil Vallien/Kosta Boda, Irish coffee-set innehållande två glas, två skedar och två skålar. Jag har ett set sedan tidigare så det var bra att jag fick flera. Lite futtigt att ha bara två. Sedan fick jag choklad såklart, och pengar (hehe, ALLTID välkommet!) och böcker (Tack Helene!). Och mer då? Tja en kartong med en massa olika sillsorter, mums vad gott! Vi får nog se till att ordna sillmiddag hemma. Och sen var det ju julklapparna från min bror (som jag fått äran att köpa själv). Det blev ett par hörlurar (som jag ska ha när jag tränar på gymet) och en ny necessär. Ja det var några paket i korthet.

När vi var klara med paketöppningen hade klockan hunnit bli 19. Som jag sade, vi tar GOD tid på oss när vi öppnar paket! Då var det dags att äta julgröt och så åkte även lite kall julmat fram på bordet igen. Och eftersom jag inte förätit mig tidigare på dagen så smakade det väldigt bra!

Just det! Jag glömde att berätta att pappa var hemma och hämtade Fannie på eftermiddagen. Det var skönt tycker jag för jag gillar inte att lämna henne ensam hela dagen. Men anledningen till att vi gjorde det i år var ju för Tuvas skull. Vi visste ju inte om de (Melker och Anna) skulle tycka om att vi hade hunden med oss. Vem vet, Tuva kanske var allergisk eller så?! Men när vi kom dit så fick vi genast höra att de hade sett fram emot att träffa hunden och de hade sett fram emot att få se Tuvas reaktioner då hon skulle få se en hund för första gången i sitt liv. De tyckte det var snällt gjort av oss som tänkt som vi gjorde, men de hade inte haft något emot om Fannie skulle varit med. Så därför hämtade pappa vovven. Tuva tittade storögt på Fannie och hon förstod nog inte riktigt vad det var. Men hon fick känna på pälsen så därmed hade hon klappat sin första hund!

Vid 21.30 var det dags för alla att åka hem och det gjorde vi också. Mamma och jag tog en promenad med Fannie. Sedan satt vi i köket och pratade till midnatt men sen blev jag så trött så jag gick upp och lade mig. Ja och sen var denna julafton över. Jag har haft jättetrevligt och som sagt, den där lilla Tuva hon fick verkligen alla att le!