Stor sorg och stor glädje – samtidig. GÃ¥r det?

Fredag 31 oktober. Mäklaren hörde av sig idag. Nu har budet höjts till 1.780.000 och jag höjde dÃ¥ till 1.8 miljoner. Känns bra även om mäklaren fortfarande verkar lite halvkonstig…

På eftermiddagen fick vi besked om att Marianne fått komma hem. Känns mycket bra. Nu får vi extra mycket tid att träffa henne.

På kvällen åkte vi till Umeå. Marianne sov när vi kom men vaknade till och hälsade på oss. Hennes säng hade de ställt i vardagsrummet och Rolf hade bäddat åt sig på soffan. Vi märkte att Marianne var väldigt trött för hon sade inte så mycket utan sov mest.

Lördag 1 november. Jag vaknade ganska tidigt, 07.30. Jag hörde hur Rolf stökade där nere och jag förstod att han och Marianne varit uppe. När jag kom ner sov Marianne. Pratade med Rolf som konstaterade att Marianne är så pass dålig att det inte kommer funka att vårda henne hemma. De hade varit uppe på toaletten på morgonen och hon orkade inte gå de få metrarna till toan utan han blev tvungen att skjutsa henne i rullstolen. Hon är så pass svag att hon inte kan gå ens ett steg utan att han hjälper henne. Benen viker sig under henne liksom. Hon sover mest hela tiden och är bara vaken ett fåtal minuter åt gången. Hon börjar bli riktigt dålig nu och det har blivit en JÄTTEförsämring på bara två veckor då vi var här sist.

Jag tar pÃ¥ Marianne stödstrumporna som hon mÃ¥ste ha pÃ¥ sig för att hÃ¥lla nere svullnaden i benen. Jag har aldrig hÃ¥llit i ett par stödstrumpor tidigare och hjälp vad det var svÃ¥rt att fÃ¥ pÃ¥ henne dessa. Jag var tvungen att frÃ¥ga henne flera gÃ¥nger om det gjorde ont för jag kände att jag drog och slet… Men det gjorde inte ont sa hon och jag lyckades iallafall att fÃ¥ pÃ¥ dem.

Vid lunch kom Marianne upp en stund. Vi hjälpte henne upp (hon klarade inte att resa sig själv) och satte henne i rullstolen. Hon satt med oss en stund vid matbordet och Ã¥t väl ca en fjärdedels potatis mosat i lite sÃ¥s. Mer fick hon inte i sig…

Hon frågar efter isvatten hela tiden. Vatten är i stort sett det enda hon får i sig, förutom lite näringsdryck.

Som sagt, hon sover mest, och vi tar vara på de få minuter hon är vaken. Försöker prata med henne lite kort, men hon är ganska frånvarande. Dessutom börjar hon bli förvirrad då det är svårt att skilja på dag och natt eftersom hon sover så mycket.

Vi bestämmer att hon ska åka tillbaka till sjukhuset på söndagen, eftersom det blir för jobbigt att vårda Marianne hemma. Toaletten på bottenvåningen är på tok för liten för att kunna hjälpa en sjuk person på. Duschen ligger på andra våningen och det finns inte en chans i världen att Marianne ska klara att gå uppför trappen. Hon är för dålig helt enkelt, men vi känner ändå att det är positivt att hon har fått komma hem några dagar.

Torgny och jag kan inte låta bli utan vi gråter. Vi märker ju hur dålig hon är och vi inser att kurvan för försämring går spikrakt neråt.

Marianne kommer upp och sitter en stund i rullstolen vid middagen. Hon får i sig pyttelite potatis mosat i sås.

Mäklaren ringer och budet är nu uppe på 1.880.000. Vi höjer till 1.885.000. Nästa gång mäklaren ringer är budet uppe på 1.900.000, varpå vi höjer till 1.910.000.

Söndag 2 november. Natten har gÃ¥tt bra. Marianne har sovit ganska bra. Tyvärr började katetern läcka sÃ¥ vi fick byta lakan. Eftersom Marianne inte orkar vara uppe blir det jobbigt att tvätta henne. Vi känner att hygienen blir eftersatt när det är sÃ¥ här. Skönt att hon ska tillbaka till sjukhuset där de kan vÃ¥rda henne lite bättre. Skulle hon fortsätta vara hemma skulle vi känna att det skulle handla om vanvÃ¥rd… Usch!

Marianne sover och sover. Jag sitter hos henne stundtals och bara håller hennes hand.

Strax före 14 börjar vi förbereda för färd tillbaka till sjukhuset. Marianne är förvirrad och kommer inte ihåg att vi bestämt att hon ska tillbaka. Jobbigt. Men när taxin kommer samlar hon kraft och reser sig med hjälp av oss.

Rolf följer med till sjukhuset och hjälper Marianne till rätta. Hon blir glad över att se personal hon känner igen. Skönt.

Rolf kommer hem på middag och säger till oss att han ser en märkbar försämring på Marianne. Han förbereder oss på att det vi inte vill ska hända nog kommer hända snart trots allt. Det känns så sorgligt.

Rolf åker tillbaka till sjukhuset och sover över där. Vi är bara hemma på kvällen.

Mäklaren har inte hört av sig på hela dagen. Har vi vunnit budgivningen på 1.910.000?????? Nej, tyvärr var det inte så. Han ringde på kvällen och meddelade att budet nu låg på 1.920.000. Jaha sade vi med en suck. Då måste vi hoppa av för då har vi nått vår högsta gräns. Besvikelsen är stor.

Måndag 3 november. Vi är hemma hela dagen och jag städar lite och lagar mat. Har under helgen fryst in x antal matlådor till Rolf som han kan äta när han kommer hem om dagarna och äter lunch och middag. Annars spenderar han ju all sin tid på sjukhuset.

PÃ¥ eftermiddagen ringer mäklaren och berättar en helt otrolig historia om den som bjudit över oss i budgivningen. Denna person hade tänkt att köpa huset i sin firma (och sedan ”hyra” det av firman och själv bo där) men hans kompanjon var inte alls med pÃ¥ det beslutet… Det visade sig alltsÃ¥ att han inte sanktionerat köpet hos sin kompanjon och möjligtvis skulle han kunna övertala honom om 10 dagar dÃ¥ han kom hem till Sverige igen, för grejen var att han befann sig pÃ¥ resande fot i Singapore… DÃ¥ sade mäklaren att sÃ¥ länge kan de inte vänta och det var ju även lite osäkert, och eftersom det fanns andra spekulanter sÃ¥ var det nog bäst att denna person drog sig ur budgivningen vilket han ocksÃ¥ gjorde. SÃ¥ vi fick ett erbjudande om att köpa huset för 1.900.000 alltsÃ¥ 10.000 mindre än vad vi sagt i budgivningen. Man kan säga att det blev lite som plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren dÃ¥ denna knepiga person faktiskt trissat upp priset lite. Fast det var fler spekulanter än han med upp till 1.880.000 och man kunde ju ha gjort sÃ¥ att man gick tillbaka till det budet och kontaktade alla spekulanter igen. MEN SÃ… BLEV DET ALLTSÃ… INTE. Mäklaren kontaktade bara oss och erbjöd oss alltsÃ¥ att köpa huset för 1.9 miljoner. VI SADE JA!!!!!!!! Vi har alltsÃ¥ köpt hus, även om det bara är muntligt än!!!!!!!!

Senare åker vi till sjukhuset. Vi har med oss alla våra prylar så vi slipper åka hem innan vi ska med flyget tillbaka till Stockholm.

Marianne är ännu sämre. Jag märker stor skillnad pÃ¥ ett dygn. Helt ofattbart. Nu orkar hon inte ens suga upp vattnet genom sugröret och att bara ta en klunk vatten är sÃ¥ ansträngande att hon mÃ¥ste vila efterÃ¥t. Hon vill absolut inte ha nÃ¥gon mat. Det är bara jobbigt. Jag känner att hon är pÃ¥ väg att ”ge upp”. Det är sÃ¥ hemskt att se. Kroppen vill inte mer liksom. När Rolf berättar för Marianne den glada nyheten att vi faktiskt köpt hus spärrar hon upp ögonen, anstränger sig för att prata och säger ”toppen, jättebra”. Hon förstÃ¥r alltsÃ¥ att det äntligen gÃ¥tt vägen för oss.

Ca 17.30 är det dags för oss att ta farväl och att åka hemåt. Jag känner en oerhörd stark känsla av att det är sista gången vi ses. Torgny och jag sitter på varsin sida om henne, på sängen. Torgny håller Mariannes högra hand. Jag smeker hennes vänstra. Efter en stund höjer hon sin vänstra hand och söker min hand. Det är så oerhört starkt. Mina tårar rullar. Torgny pussar hennes panna och klappar om henne. Hon anstränger sig för att prata några få ord. Hon är glad för att vi äntligen hittat ett hus och hon önskar oss lycka till med allt. Det går inte beskriva känslan i detta ögonblick. Det var så oerhört starkt och jag bara gråter. Jag känner att DETTA ÄR ETT AVSKED. Vi kramar och pussar henne en sista gång och säger att vi kommer tillbaka till helgen. Sedan lämnar vi henne. Det skulle visa sig att detta var sista gången vi träffade henne.

Tisdag 4 november. Sitter pÃ¥ jobbet. Klockan är 10.40. Telefonen ringer. Det är Helene. Hennes röst är konstig. Hon säger: ”Hej Linda, det är Helene. Jag skulle bara berätta att Marianne somnade in för ca 20 minuter sen”. Nej! är mitt första ord och det gÃ¥r kalla kÃ¥rar längs ryggen. De har inte lyckats fÃ¥ tag pÃ¥ Torgny, men jag säger att jag ska ringa honom direkt, vilket jag ocksÃ¥ gör.

Jag grät när han svarade. Han frÃ¥gade direkt: ”Har mamma gÃ¥tt bort?” Jag hade velat vara hos Torgny i det ögonblicket. Det var sÃ¥ hemskt. Vi grät och bestämde att vi skulle träffas hemma. Vi tog ledigt och gick hem. Hela eftermiddagen bara grät vi.

På sena eftermiddagen hade vi ett möte med mäklaren. Det känns så konstigt att hålla på med en husaffär mitt i all sorg, samtidigt som det är skönt att ha något att skingra tankarna med. Jag vet inte om denna husaffär kom vid helt fel tidpunkt eller helt rätt. Lite olustigt känns det iallafall att känna sån glädje över en sån sak som ett hus, i en tid som denna.

På kvällen var vi hemma hos Helene och barnen. Leif är i Umeå. Han åkte dit i måndags (när vi åkte hem) och var alltså med när Marianne somnade in. Skönt för honom att han var där. Rolf har berättat att det sista Marianne sade, det var det hon sade till oss innan vi åkte. Vi kände ju att hon gjorde en ansträngning att prata med oss och vi är så oerhört tacksamma för det.

Onsdag 5 november. Vi är oerhört splittrade. Samtidigt som vi visste hur det skulle gå för Marianne så hade vi aldrig trott att det skulle gå så fort. Det tog bara lite över en månad efter att vi fått beskedet om cancern. Om man ska se det positivt så var det bra att det gick så fort ändå. Hon behövde inte lida. Hon hade inte ont.

Mitt i all röra styr vi med vårt husköp. Idag har jag bokat tid för besiktning av huset vilken ska göras imorgon. Vi har även varit på två banker och diskuterat räntor och lån. Nu gäller det bara att välja rätt bank!

Allt går framåt med en svindlande fart. Anledningen till detta är att det är inflyttning redan om en månad. OM EN MÅNAD!!! Hjälp!

Känslorna dessa dagar har varit upp och ner om vartannat. Ena stunden glädje. Andra stunden sorg. Jag känner tomhet och saknad och jag lider när jag ser att Torgny gråter. Allt är så hemskt.

Jag känner att det jag skriver är lite osammanhängande. Men det är så livet är just nu.

En annan ganska oviktig sak i sammanhanget är att jag idag varit och vägt mig hos VV. -0,8 denna gång.

Livet går vidare hur tufft det än må vara ibland.